Epilog

Då har jag börjat prata igen. 

Efter en kort sms-korrespondens igår med min personliga röstexpert Moa får jag lite stöd och tips om hur jag ska bete mig. Så jag börjar mjukt med att humma lite inne i munnen och försöker sedan att trappa upp och inte prata för mycket på morgonen. Det är svårt, jag går och dagdrömmer om att skriksjunga Bed of Roses (en guilty pleasure jag har) eller trumpeta högt som en elefant (användbart i barnsituationer). Min röst är lite hes, som förväntat, men det känns som om den är bättre. Jag ska ge den en dag till och gå till vårdcentralen på onsdag.

Mina första ord är "Hej" till sonen och "Gomorron" till hustrun, inte så spännande kanske men det markerar att det är skönt att vara tillbaka i vardagen igen. De här två veckorna har varit som ett vakuum, som livet med en pausknapp intryckt. Nu sätter allt igång igen. Det finaste är att min son är så glad och till synes förvånad över att jag kunde prata, så han säger "Pappa" hur många gånger som helst. Det känns bra att på något sätt vara tillbaka i hans liv, att kunna sitta och läsa med honom och så vidare. Vilken lycka också att kunna kommunicera med min fru igen, även om det är något särskilt som händer idag.

Går på möte på teatern i vanlig ordning, jag kan ju delta i diskussionerna lite men i och med att jag gör klokt i att vila rösten emellanåt så är det användbart med det som jag tänkt på under den tysta perioden: att vara ekonomisk med sin kommunikation, lägga energi där det behövs och inte ge sig in i onödiga diskussioner. Men även om det kan vara klokt i övrigt också att ha den inställningen, så får jag för mig att man blir mindre mänsklig och mer matematisk. Det tråkigaste som finns är människor som i hela sin uppenbarelse passar in på beskrivningen "effektiv". Som jag nämnt någon gång, det är de där triviala, fullkomligt onödiga 95 procenten kommunikation som är livet, som är trivsel och irritation och alla andra nyanser som går utanför den praktiska ramen. Det är en av mina största lärdomar tror jag, för det är det jag har saknat mest. 

Dagen i övrigt innehåller inget spektakulärt, förutom känslan att vara med i matchen igen. 

Ska jag någon gång skriva en bok innehållande någon slags dialog så tror jag att jag ska vara tyst ett tag. Man tar in så mycket mer när man bara blir betraktare, framför allt i sociala situationer där man själv är inkluderad men exkluderad. Man kan bara suga i sig samtalet. En väl använd strategi är annars att att åka bort till en isolerad stuga, men då förlorar man ju inblicken i dylika sociala sammanhang. Pappa åkte nyligen till en på Gotland för att skriva på sin biografi och där handlar det å andra sidan om att vara introspektiv. Jag förstår också grejen med att åka iväg på långresa själv, något jag aldrig gjort, men nu nästan blir sugen på. Kanske inte till Indien för att finna mig själv men jag förstår bättre var den klyschan kom ifrån.

Någon biografi blir det inte av det här, däremot en intressant (förhoppningsvis) inblick. Om man någon gång blir munk och svär ett tysthetslöfte, får tungan avskuren av en militärregim man har varit kritisk mot, förlorar ett vad på fyllan, får laryngit eller bara väljer att vara tyst ett tag så kan man gå in här och läsa om mina upplevelser. Jag vet att jag kommer att göra det.  

Och antagligen kommer jag att hitta en ursäkt för att dokumentera mina tankar på ett eller annat sätt även någon gång i framtiden.

So long.

Dag 14

Den sista dagen i tystnad. Vi åker till Ikea i Kållered med Henrik och hans lite halvkvaddade bil, det var någon 84-åring som backade på den men den funkar. Det ser lite komiskt ut när den står på familjeparkeringen med fronten helt intryckt.

För det är ju det vi är, en familj. Med en mamma, en pappa, ett barn och en gudfar. Som åker till Ikea en söndag. Lunchen är billig och lite sunkig som den brukar vara och jag blir tvungen att påpeka att Åby ligger i närheten. Min fru som är göteborgare spinner vidare och säger att Kålle red. Jag sitter ett tag och funderar på om vi kan snickra ihop ett bidrag till PS i GP av det här, den ultimata arenan för göteborgsskämt. Jag känner dock inte lika stark lust som innan att komma med eftersom jag har lyckats med det en gång. 

Vi kommer hem och går så småningom ut på gården och hänger med schyssta grannen Pelle och hans dotter som bara är en månad äldre än vår son, ett svinbra upplägg. De leker men det brukar sluta med lite tjuvnyp och så även denna gång, den gamla vanliga mitt-och-ditt-dragkampen. Det handlar om vems bollen är. Det slutar med att sonen helt enkelt lägger sig på henne. Det är ofta hans weapon of choice, han slåss lite som en anakonda, med hjälp av kramar. Det gör det lite svårt att urskilja om det är kärlek eller illvilja men han avslöjar sig ibland med en kraftigt utskjuten underkäke som fighting face. Min fru är i alla fall på plats och kan ingripa, det blir ju som sagt lättare med en röst.

Kvällen avslutas för mig med ett "träningspass", jag går och spelar innefotboll med ett gammalt korplag jag har hängt med i några år. I vanliga fall använder jag min röst mycket på plan, ofta i onödan (ofta när jag missar en målchans) men idag när jag inte gör det spelar jag bättre än på länge, slår bl.a. tunnel fyra gånger (varav två på rad till ett mål). Det är ju uppenbart att jag ska dra ner på snacket i fortsättningen.

Jag har varit i princip helt tyst i två veckor nu och denna blogg går mot sitt slut. Jag skapade den för att behovet att uttrycka sig blev överhängande när jag inte fick prata och det räckte inte att mikroblogga på Facebook. Jag har aldrig haft en blogg innan och det var många år sedan jag skrev något i allmänhet och dagbok i synnerhet. Jag märker hur mycket jag har saknat att skriva, därför kanske jag har blivit lite långrandig ibland. Det är ju annorlunda att skriva blogg än dagbok, i alla fall för mig. Jag kan inte bara kräka ur mig allt jag tänker och allt som hänt utan att tänka på att folk läser. Jag vill tacka för all fin respons (från de mest oväntade håll) och vissa vill ju till och med att jag ska fortsätta skriva. Men såvida det inte visar sig att min röst inte kommer tillbaka så är temat på bloggen avklarat. 

Dessutom har jag märkt att jag har gått från att bara skriva om situationer där min stumhet har ställt till det till att skriva om min vardag i allmänhet, och det blir lite utspätt. Om jag fortsätter så blir det bara en dödligt trist pappablogg. Formatet blogg är väl ganska passé också. Och inte minst - I'm too old for this shit. Jag förlorar minst en timmes sömn per natt för att jag alltid avslutar kvällen med att skriva här.

Jag lovar att komma med en epilog i morgon eller så, en uppföljning på hur det gick att börja prata. Och kanske, kanske kommer jag att starta en ny blogg någon gång, men då förmodligen med ett helt annat tema.

Dag 13

Näst sista dagen. Chewie går bananas i förarhytten på teven, han har rätt så hetsigt humör kan jag tycka. Andra Star Wars-filmen står på, och jag ser karaktärerna vars skådespelare jag bara var några meter ifrån i söndags på scifimässan, Lando Calrissian och Boba Fett. Episkt. Eller kanske inte.

Jag tror man kan säga att jag vaknar på fel sida för långt in på eftermiddagen är jag nog extra tråkig att umgås med för jag försöker inte ens säga något. Det är lätt att gå ner sig i en isolerad känsla när man i vanliga fall skulle ha småpratat om världsliga ting, små betraktelser och smådryga kommentarer om förbipasserande, vilket är det som brukar vara vårt bränsle för att vi ska ha trevligt ihop. Det blir i stället sonen som extra mycket blir en källa till glädje. Vi ägnar nog honom mer uppmärksamhet än vanligt och det är ju underbart att se det lilla fejset lysa upp.

Idag beger vi oss till bagageloppis vid Slottsskogsvallen, den första den här sommaren. Eller ja, jag menar säsongen, det är ju 5 grader, mulet och snålblåst och ingen vidare uppslutning. I april! Det är ju skandal. Det finns utrymme för att snacka väder i det här läget, och jag har överhört (är det ordet en totalt felaktig engelsk direktöversättning?) folk göra det flera gånger. En viss typ av människor ser på väderleksrapporter, tror på dem stenhårt och ägnar en stor del av sin vardag att tala om dem, som att de lever sitt liv en bit in i framtiden. Ibland blir det pessimistiskt, som när det precis har börjat bli vårväder och folk säger "Men i helgen ska det bli tio minus". Jag hatar det, glädjedödare! Men just nu handlar det väldigt mycket om hopp: om vi bara klarar oss igenom den här kalla veckan så har SMHI lovat 15 grader på måndag. Jag har helt slutat att tro på rapporterna, de är aldrig korrekta. Jag tycker meteorologi är en vetenskap som det läggs alldeles för mycket resurser på. De kan gärna föra statistik över hur vädret har varit men att försöka förutsäga, kan de inte ge upp? 

Det märks inte alls att det är lördag i Slottsskogen heller, det brukar krylla av barnvagnar och joggare och alla möjliga när det är lite bättre väder. Vi tar en runda i den zoologiska park utan inträde som vi ju har mitt i stan. Dock är det lite jobbigt att bära en 10-12-kilos toddler uppför minst 45 graders lutande backar. 

Över alla djur vilar en aggressiv aura, alternativt passionerad, det känns som det är parningssäsong på G för många av dem. Två pingviner ligger på varandra i fågelhuset, om det är sex så ser det väldigt stillsamt ut, inte alls djuriskt. Uppe hos påfåglarna är det värsta kraftmätningarna mellan hannarna. Honorna försöker också showa off men deras stjärtfjädrar är mer av solfjäderstorlek medans de fullvuxna hannarnas är stora som backdrops som de jämt måste gå och släpa på. Tupparna kör partnerbyte och lackar ur på varann. En av svanarna jagar änder som en maktdemonstration (oerhört fegt tycker jag men den är nog på dåligt humör, kanske har bråkat med sin partner). Detta är en småbarnspappas fartfyllda lördag.

Tar sedan med sonen ut på vår gård hemma för lite fri lek i sandlådan. Efter ett tag kommer en granne som jag inte känner så bra. Han har tre barn med sig, varav två bröder, typ 5 och 7 år, men jag är grymt dålig på att bedöma barns åldrar. Jag har en väldig respekt för bröder, det känns som om de har extra mycket våld i sig, jag kommer ihåg att jag själv råkade ut för bröder när jag var liten som hade tröttnat på att tracka varandra och tog steget över till någon annan. Jag tror att jag stötte på de här i somras tillsammans med en annan kille i deras ålder. De kom in på gården med varsin välfylld godispåse, som tjackpundare, livsfarliga. Pappan brister aningen i kontroll (jag anklagar honom inte, det hade jag också kunnat göra om jag satt mig i situationen att ha koll på tre barn) och jag ber till Gud att de små rackarna inte tvingar mig att ingripa eftersom jag i så fall måste använda rösten. Om man tyst lyfter bort eller griper tag i en främmande människas barn passerar man med största säkerhet en gräns. Men det enda som händer är att flickan knuffar honom lite, så lite så att det inte behöver åtgärdas.

På kvällen varvar vi Tomb Raider och börjar sedan nörda in för en 100% game completion men tröttnar snabbt. Har aldrig orkat med det på något spel. 

Sammantaget blir det här en helt odramatisk dag i och med att vi inte träffar några andra och min tystnad sätts inte på några prov. 

Så... en dag kvar. Jag tror jag fixar det här.  

Dag 12

Idag har varit en lugn dag. För en gångs skull sov jag riktigt gott och länge (betyder 7:40). Jag märker, som jag nämnde igår, att jag börjar ställa in mig på att prata igen, det börjar dra ihop sig. 

Det jag känner att jag har blivit tvungen att lära mig är impulskontroll, men det underlättas av att jag inte är så snabb i käften så jag hinner hindra replikerna innan de smiter ut ur munnen. Även om det verkar på vissa (och de till och med själva hävdar) som att de talar först och tänker sedan, så är det ju inte så. Allt vi säger börjar förstås med en tanke, och måste man vara tyst så handlar det om hur snabbt den tanken vill omsättas i tal gentemot hur snabba reaktioner man har för att stoppa impulsen. Jag trodde att jag skulle bli bättre och bättre på det ju längre tiden gick men nu är min vilja att prata nog lite starkare än för en vecka sedan så det känns inte som om det har blivit lättare.

Vi är bortbjudna hem till familjen Lagunas denna kväll och det blir trevligt som vanligt trots min situation. Frustrerande som sagt med sociala sammanhang men jag kan ju inte isolera mig helt och det är mysigt, vi äter gott, en för mig helt ny och något udda anrättning med chilenskt ursprung. Och så får barnen hänga lite. Jag uppskattar den avslappnade stämning som råder med dem, jag tror att jag fortfarande har fördomar om att det måste vara på ett visst sätt när man har parmiddag (ett för mig negativt laddat ord) med andra barnfamiljer. Jag kan tänka mig att jag på ett lite omoget sätt fortfarande har aversioner mot vissa företeelser som per se känns småborgerliga. Men det handlar ju om vilka personer man umgås med. 

Vi kommer hem och en annan fördel är ju att lillkillen somnar omedelbart. Vi tar det tveksamma beslutet att se en skräckis inköpt av Henrik på scifimässan i söndags, World of the Dead: Zombie Diaries 2 (ingick i ett fempack vilket inte borgar för kvalitet). Jag gillar skräckisar men har sett ganska många och har tröttnat på B-filmer och den genren kan nog vara den som innehåller störst procent. Många tycker nog att det hör till att en skräckfilm är dåligt producerad men jag blir bara trött. Det handlar om några britter som flänger omkring i skogen och den är filmad "på ett Blairwitch-sätt" dvs att en av karaktärerna springer omkring med en skakig handkamera för att dokumentera. Nästan alla dessa beslut känns budgetbaserade, hur dyrt kan det vara att spela in med DV-kamera i skogen, och självklart är det inget bra incitament. Uselt helt enkelt. (Dessutom är typsnittet på eftertexterna ett fult standardtypsnitt, vilket är ett typiskt  varningstecken för B-filmer, och förtexter saknas helt, lite oväntat.)

Sen smäller man över till TV:n och märker att det är en annan lågbudgetfilm, första Star Wars, på sexan. Den innehar ju dock en helt annan kvalitet: en hyfsad dialog och fantastiska karaktärer i fina plastkostymer, så det var ju en miss. Men jag tror att det som aldrig tilltalade mig med Star Wars när jag var liten var att jag tyckte actionscenerna var lite sega, kunde inte riktigt relatera till de där X-wing och vad de nu heter. Filmens behållning är ju Chewbacca förstås. Honom kan jag definitivt relatera till, särskilt just nu. Tur att min fru är min Han Solo, som förstår vad jag säger när ingen annan gör det.     

Dag 11

"Mjölk".

Det är vad jag har sagt med min röst idag. Där lägger jag in hela stöten så att säga. Det är framstressat; när jag köper en kopp te på Sjöfartsmuseets fik så har de inte mjölken framme. Jag försöker med halvhjärtat kroppsspråk visa en mjölkkanna som häller i luften men det blir ju fruktansvärt luddigt; hon ser väl bara min hand som vänder på sig lite grann i luften. Jag är inte tillräckligt bra på dramaövningar där man till exempel borstar tänderna i luften, jag hittar aldrig stringensen. Alltid imponerad av skådespelare som är riktigt skickliga på det. Så det slutar med att jag lägger fokus på ordet "mjölk" och får lite av den varan. Dock har jag syndat och hemfallit åt små, tysta viskningar flera gånger, mer som utandningar för jag vet att viskningar är ÄNNU MER ansträngande för stämbanden. Jag tror det beror på att jag börjar bli otålig, det är så osmidigt när man bara vill säga något snabbt ibland. Och jag tycks aldrig riktigt vänja mig.

Senare på museet, som är ett ökänt tillhåll för småbarnsföräldrar, råkar jag på ett par pappor som jag känner igen från öppna förskolan. Det är ju brukligt att småprata lite i detta läge, så först försöker jag komma undan bara genom att som jag brukar le och nicka. Mitt leende i dessa situationer blir övertydligt på gränsen till frenetiskt (inbillar jag mig) för att desperat kompensera för att jag inte säger hej ens, men jag väger upp det ansträngda leendet med en avslappnad feeling i nicken. Jag försöker sedan att råka ta mig upp till en annan våning men den ena pappan dyker upp där också. 

Då blir jag tvungen att ta fram lappen till slut, "Jag har stämbandsinflammation och får inte prata. HÖR BRA DOCK", och inser att "HÖR BRA DOCK" blir lite feltajmat och nästan drygt med sina versaler i det här fallet i och med att han vet att jag inte är dövstum. Han frågar hur länge och jag tolkar det som hur länge jag har haft stämbandsinflammation, och sträcker upp två fingrar. "Dagar?" frågar han. Jag skakar på huvudet. "Veckor?" Skakar på huvudet. "År?" Såja, nu tar han väl i. Till slut säger jag "månader" med läpparna och inser direkt att han tolkar det som att jag varit tyst i två månader. Det hade varit imponerande. Han säger att vi får hoppas att jag pratar nästa gång vi ses men det känns som om han inte tror på det. Synd, jag hade gärna hängt med (alltså inte "hängt med" som i att "följa med", det känns lite på, utan som i att... "umgås med" känns så uppstyrt men nåt sånt) honom en stund, han verkar ganska schysst. Och skåning. Jag känner alltid lite automatisk samhörighet med skåningar och det händer att jag frågar alldeles för tidigt i en bekantskap var de kommer ifrån. Jag har något av en övertro på min förmåga att  avgöra vilken del i Skåne folk kommer ifrån men jag försöker dra ner på gissningarna sedan jag bl.a. placerat en kristianstadsbo i Lund. Det brukar bryta isen i varje fall.

Jag visar bara stumlappen i absolut nödfall, dvs vid direkt tilltal, för jag har upptäckt att reaktionerna blir lite märkliga. Vissa vet inte vad de ska göra så de tackar för sig direkt, andra säger i alla fall "Vad jobbigt" men sen blir det ändå en obekväm tystnad som ju mycket beror på att jag är tyst och en normal samtalsprocedur går ju ut på att man åtminstone till en början har varannan tur. Eftersom jag helt låter bli att prata så innebär det att jag inte ens tackar när någon håller upp en dörr för mig. Jag retar mig faktiskt på folk som inte gör det, tycker det är lite nonchalant och otacksamt (verkligen i ordets bokstavliga betydelse). 

Nåväl. Jag antar att jag får stå ut med att uppfattas lite otrevlig, stressad eller upptagen i några dagar till. Jag försöker i alla fall med mitt klassiska le och nicka. På dagis i måndags hade de redan klätt på min son overallen när jag kom dit och hämtade, de skulle ut precis. Jag ville tacka så mycket för att jag slapp det besväret, så det blev en nick som blev djupare och var tänkt att övergå i en elegant bugning, men jag bugar mig så sällan så jag vet inte vad det blev, jag kan ha böjt på benen lite och fått det att likna en nigning. Jag slog ut med handen åt sidan i alla fall mitt bland alla barnen som tultade omkring. 

Jag hittar en alldeles för prisvärd kladdkaka på Lidl som vi sedan äter framför en dokumentär om socker vilket gör att den inte smakar lika gott förstås. Till det gör vi te som vi som vanligt inte dricker förrän det är kallt.  Te har en förmåga av att kännas mysigt bara som fenomen på kvällarna, jag vet inte hur många liter som har agerat stämningsskapande på vårt soffbord och sen bara hällts ut.

Kal (min göteborgska dataröst) har så sjukt bra uttal på "E du go eller", min fru får stå ut med att lyssna på det ett antal gånger varje kväll eftersom jag tycker det är sjukt kul och det passar in lite överallt. Med den rätta emfasen på "go", låter jävligt drygt. Det är precis som om röstskådespelaren har stått och tagit om gång på gång tills den frasen verkligen satt. Men det är ju också ett uttryck som borde vara högprioriterat i inspelningen av en göteborgare. Och jag ser att det är gott.

Dag 10

Även om jag är stolt över att ha lyckats vara tyst i 10 dagar och tycker att det har haft sina fördelar (en slags pausknapp är intryckt) så är jag så trött på det nu. Det är ju så mycket roligare att få respons på de tankar man yttrar, oavsett om det är ett skämt, en förmaning, en tom jargong, en upplysning, ett påstående, en pik eller en kärleksförklaring. Sugen på att ta en fika och sitta och snacka med en kompis eller fru i ett par timmar.

Jag hänger med sonen, som ju alltså är dagisledig, på förmiddagen. Någonstans runt lunch så träffar vi hans mamma (när man använder uttrycket "hans mamma" så får jag skilsmässovibbar så jag kommer inte att göra det mer) och tar färjan över och går omkring lite på älvstranden, vid Eriksberg och Lindholmen. En av de första dagarna när solen verkligen värmer och en helt underbar promenad, en sån promenad som egentligen inte behöver så mycket prat. Vi hittar en totalt ödslig lekplats nedanför Slottsberget och leker av oss lite, och går sedan till biblioteket. Och jag känner nu på kvällen att solen faktiskt har tagit, om än minimalt så känner jag en svag värme utanpå huden. 

Vi tar oss hemåt och det kryper fram att det faktiskt är bulle med bulle-dagen som för första gången äger rum, självklart på initiativ från Helsingborg (turistbyrån och HD är inblandade). Jag är uppväxt med detta underbara bakverk/dessert/mellanmål som består av en kokosboll pressad platt till oigenkännlighet i en vanlig fralla (alla som inte har testat det borde motstå sin första reflex och ge det en chans, det är fina grejer). 

Vi måste självklart fira. Vi äter våra bullar med bullar (osäker på pluralformen - det mest sanningsenliga borde ju vara plural på båda om man inte ser det som ett begrepp; bulle-med-bullar) på gården, Henrik, min fru och jag, och det blir en löjligt idyllisk fika med grannar och vänner och deras barn springandes omkring oss och jag ser gårdens potential framför mig. Bullerbykänslan med föräldrar som ropar "Maten är klar" genom fönstret. När jag inte hade barn dissade jag sånt här men nu... jag ser att det är gott. Det enda som grusar familjeidyllen lite är att ett grannbarn frågar om hon får vara med och spela boll och jag, som håller mitt tysthetslöfte stenhårt, bara nickar och säger "jschh" på norrländsk inandning men det verkar inte gå fram så hon blir nog lite besviken och tror att hon inte är välkommen. Hjälplöst försöker jag få min fru att välkomna henne mer verbalt men förgäves, hon är upptagen av annat. Så småningom faller det sig helt naturligt att flickan är med ändå, annars hade jag fått dåligt samvete.

Jag märker att jag föredrar små sociala trygga sammanhang där det är typ två-fem till med, gärna dessa två, och jag kan vara med utan att egentligen bidra med så mycket mer än små fniss och medhåll och ändå trivas. Ungefär som när man tittar på när någon annan spelar tv-spel och lever sig in så mycket så det nästan känns som man själv som spelar. Eller inom scenkonst, där man kan bli en "aktiv betraktare" och känna att man påverkar föreställningen med sina reaktioner.

Vi försöker på kvällen att kolla på Game of Thrones men det är så jävla många olika spår nu så att man nästan tappar intresset. Vi frågar varann flera gånger vem nu den och den var och vem den känner/ligger med/vill döda.

Dag 9

Min fru erkände idag att hon faktiskt precis som jag låter bli att ta upp en hel del som hon tänker på för att hon inser att vi inte kommer att ha ett vettigt samtal om det. Jag förstår henne. Vi kanske har det bra som inte har det så alltid.   

Vi träffar Henrik och Lena på eftermiddagen och tar en fika på Klippan. Lena säger att hon har tappat rösten en massa gånger och att man visst kan säga något ord ibland. Visst hade jag kunnat ha den inställningen, men då hade det blivit en evig avvägning om vilka tillfällen jag skulle använda mig av stämbanden. Man hade ju förmodligen inte planerat det så då hade det ju blivit rent spontant, och de gånger jag har råkat försäga mig hittills har ju varit helt felprioriterade. Om man enligt min tidigare hypotes räknar med att 95 procent av det man säger är onödigt så är det ganska stor risk att man hamnar inom det spektrat när man öppnar munnen.   
  
Fast det finns ju faktiskt det alternativet att man planerar tillfället och då blir det ju en viss tyngd i orden. Jag gör det faktiskt på cafét: söker upp min frus blick och säger en mening till henne, en viktig mening. Och jag märker att det känns som om exklusiviteten höjer värdet på orden, ett slags limited edition-effekt. 

Men jag är lite rädd nu att jag ska skada min röst genom att prata (kanske skrämde Moa upp mig). Hade det varit en dags tystnad och jag sedan skulle prata så hade jag inte reflekterat över det, men nu har det gått nio dagar och jag har knappt använt den alls. Det har fallit ganska olika ut de få gånger jag har öppnat munnen. Någon gång har den inte funnits där, någon gång har det funnits något av en klang, och jag undrar om jag ens kommer att veta hur den ska låta för man känner ju inte ens igen sin röst i vanliga fall (om man lyssnar på den inspelad så tycker man att den låter konstig) så hur ska jag göra det nu? Jag får ta hjälp av mina närmaste antar jag. 

Stort plus: på samma sätt som jag undslapp ett skrik när jag häftade mig i fingret igår, så lyckas jag låta bli att svära högt när en situation går mig emot. För den komiska effekten ska jag berätta vad: jag ska gå ut med soporna, fyra påsar med källsortering och allt, och lyckas inte få upp det tröga överlåset på dörren, får ställa ner påsarna, de välter, jag samlar upp dem igen och när det sedan inte går på första försöket att stänga den jävla dörren så skulle jag i vanliga fall ha skrikit "FAAAN" så det ekade i hela trappan. I stället stannar det vid "FFF" vilket är bra eftersom det finns en risk att jag skrämmer min son när jag blir sådär arg över situationer som egentligen inte är någon stor grej. Jag kommer ihåg att pappa var precis likadan när jag var liten, han var väldigt snäll men kunde gå fullständigt bananas när han glömde något på spisen till exempel. Och jag blev rädd men lärde mig självklart att det inte var mig han var arg på. Men det känns onödigt, och jag hoppas att den behärskningen av rösten kanske kan sitta kvar. I alla fall får det mig att tänka efter, jag borde anstränga mig för att "räkna till tio". 

Nu har det blivit så här som så många gånger förr i mitt liv, att jag hamnar i lite fel dygnsrytm. Delvis pga att jag skriver här efter avslutad dag så hamnar jag efter midnatt, och blir sedan tvungen att sova någon gång på dagen, vilket förstås gör att jag inte blir trött på kvällen. Och lite av en ond cirkel blir det att sonen alltid har en orolig sömnperiod runt midnatt, han skriker argt, pratar i sömnen, sätter sig upp och jollrar glatt, hela spektrat, vilket gör att jag får springa som en skottspole in till honom och lugna ner honom och så blir det ännu senare. Så nu stänger vi butiken. Imorgon är det inget dagis (vi har honom där fyra dagar i veckan) så det blir väl fullt upp.