Dag 7

Halvtid. One week gone, one to go. Jag kanske klarar det ändå. Nu börjar tystnaden bli ett normaltillstånd, nästan en del av min identitet. Jag kanske kan bli något av en lokalkändis om jag fortsätter att hålla mun. "Där är han som är tyst bara för att han ska kunna skriva en blogg" säger folk när jag går förbi. Men vilken luddig personlighet man får när man inte kan uttrycka sig. Hade jag varit född stum så hade jag vuxit upp och lärt mig teckenspråk och därmed kunnat kommunicera hjälpligt med folk, men nu... jag känns nog mest ointresserad. 

Jag får idén att vi ska gå på scifi-mässa som en happening på min frus födelsedag. Det blir rätt mysigt, det är väl egentligen mest dräkterna som är roliga (min son tänder till rejält på stormtroopers). Ett extra lager blir ju faktiskt att titta på den publik som kommer på mässan. Mest underhållande tycker jag det är att se en alv, en hob och en Gandalf stå och snacka och de är säkert inte mer än 14, väldigt sött. Och när två och en halv meters-Chewbacca kommer spatserandes och när han ska förbi pratar sitt eget tungomål (Han Solo var inte där så man vet inte vad han sa men jag skulle tippa på "Ursäkta") är det också lite spännande. Tror inte att jag går fler gånger men det var en viktig upplevelse.

Vi blir tvungna att åka hem och sova (vi skyller på den minste i sällskapet, han har svårast att dölja sin trötthet) och sen sover både jag och sonen i över två och en halv timme. När jag vaknar och min fru kommer in i rummet är jag så väck så jag faktiskt säger en hel mening, något i stil med "Hur länge har du sovit" tror jag. Men jag trycker handen hårt för munnen som en reflex, precis som om det spelar någon roll att jag håller handen för munnen, det är ju inte riktigt där det brister utan snarare att jag glömmer av. 

Vi beställer pizza, det känns lite lyxigt av någon anledning. Just när vi hämtar hem pizza till oss båda så känns det alltid lite festligt, vet inte varför. Äter man pizza ute någon lunch så känns det ju supersunkigt. Sen gör vi värsta fikamatsäcken och siktar på att dra ner till Klippan, det är ju så skönt ute får man intrycket av - Mariaplan och da Marco i synnerhet (dit jag gick med en lapp med pizzornas namn på) svämmar över av folk som sitter och lapar sol. Men det är ju för fan typ 5 grader bara och blåser gör det så vi fastnar på lekplatsen på Gröna Vallen. Sonen får göra sitt första besök på en konstgräsplan med boll och allt men han är inte lika sugen som jag verkar det som och det slutar med att han snubblar in i en metallstolpe och slår sig i huvudet och jag blir rädd att han blir traumatiserad och aldrig kommer att vilja spela fotboll. Fikan tar vi hemma i stället.

Maktlösheten man får av tystnad gör att jag blir tokirriterad på en bil som står på tomgång på vägen hem. Om jag bara hade kunnat prata, tänker jag, så hade han fått höra ett par sanningens ord. Men det blir bara en lång blick som han inte ens märker.

Sammanfattningsvis en skön dag och viktigast av allt, födelsedagsbarnet verkade trivas.