Dag 13

Näst sista dagen. Chewie går bananas i förarhytten på teven, han har rätt så hetsigt humör kan jag tycka. Andra Star Wars-filmen står på, och jag ser karaktärerna vars skådespelare jag bara var några meter ifrån i söndags på scifimässan, Lando Calrissian och Boba Fett. Episkt. Eller kanske inte.

Jag tror man kan säga att jag vaknar på fel sida för långt in på eftermiddagen är jag nog extra tråkig att umgås med för jag försöker inte ens säga något. Det är lätt att gå ner sig i en isolerad känsla när man i vanliga fall skulle ha småpratat om världsliga ting, små betraktelser och smådryga kommentarer om förbipasserande, vilket är det som brukar vara vårt bränsle för att vi ska ha trevligt ihop. Det blir i stället sonen som extra mycket blir en källa till glädje. Vi ägnar nog honom mer uppmärksamhet än vanligt och det är ju underbart att se det lilla fejset lysa upp.

Idag beger vi oss till bagageloppis vid Slottsskogsvallen, den första den här sommaren. Eller ja, jag menar säsongen, det är ju 5 grader, mulet och snålblåst och ingen vidare uppslutning. I april! Det är ju skandal. Det finns utrymme för att snacka väder i det här läget, och jag har överhört (är det ordet en totalt felaktig engelsk direktöversättning?) folk göra det flera gånger. En viss typ av människor ser på väderleksrapporter, tror på dem stenhårt och ägnar en stor del av sin vardag att tala om dem, som att de lever sitt liv en bit in i framtiden. Ibland blir det pessimistiskt, som när det precis har börjat bli vårväder och folk säger "Men i helgen ska det bli tio minus". Jag hatar det, glädjedödare! Men just nu handlar det väldigt mycket om hopp: om vi bara klarar oss igenom den här kalla veckan så har SMHI lovat 15 grader på måndag. Jag har helt slutat att tro på rapporterna, de är aldrig korrekta. Jag tycker meteorologi är en vetenskap som det läggs alldeles för mycket resurser på. De kan gärna föra statistik över hur vädret har varit men att försöka förutsäga, kan de inte ge upp? 

Det märks inte alls att det är lördag i Slottsskogen heller, det brukar krylla av barnvagnar och joggare och alla möjliga när det är lite bättre väder. Vi tar en runda i den zoologiska park utan inträde som vi ju har mitt i stan. Dock är det lite jobbigt att bära en 10-12-kilos toddler uppför minst 45 graders lutande backar. 

Över alla djur vilar en aggressiv aura, alternativt passionerad, det känns som det är parningssäsong på G för många av dem. Två pingviner ligger på varandra i fågelhuset, om det är sex så ser det väldigt stillsamt ut, inte alls djuriskt. Uppe hos påfåglarna är det värsta kraftmätningarna mellan hannarna. Honorna försöker också showa off men deras stjärtfjädrar är mer av solfjäderstorlek medans de fullvuxna hannarnas är stora som backdrops som de jämt måste gå och släpa på. Tupparna kör partnerbyte och lackar ur på varann. En av svanarna jagar änder som en maktdemonstration (oerhört fegt tycker jag men den är nog på dåligt humör, kanske har bråkat med sin partner). Detta är en småbarnspappas fartfyllda lördag.

Tar sedan med sonen ut på vår gård hemma för lite fri lek i sandlådan. Efter ett tag kommer en granne som jag inte känner så bra. Han har tre barn med sig, varav två bröder, typ 5 och 7 år, men jag är grymt dålig på att bedöma barns åldrar. Jag har en väldig respekt för bröder, det känns som om de har extra mycket våld i sig, jag kommer ihåg att jag själv råkade ut för bröder när jag var liten som hade tröttnat på att tracka varandra och tog steget över till någon annan. Jag tror att jag stötte på de här i somras tillsammans med en annan kille i deras ålder. De kom in på gården med varsin välfylld godispåse, som tjackpundare, livsfarliga. Pappan brister aningen i kontroll (jag anklagar honom inte, det hade jag också kunnat göra om jag satt mig i situationen att ha koll på tre barn) och jag ber till Gud att de små rackarna inte tvingar mig att ingripa eftersom jag i så fall måste använda rösten. Om man tyst lyfter bort eller griper tag i en främmande människas barn passerar man med största säkerhet en gräns. Men det enda som händer är att flickan knuffar honom lite, så lite så att det inte behöver åtgärdas.

På kvällen varvar vi Tomb Raider och börjar sedan nörda in för en 100% game completion men tröttnar snabbt. Har aldrig orkat med det på något spel. 

Sammantaget blir det här en helt odramatisk dag i och med att vi inte träffar några andra och min tystnad sätts inte på några prov. 

Så... en dag kvar. Jag tror jag fixar det här.