Dag 4

Ett par saker som jag tänkte säga idag men aldrig sa:
"Det gör skitont fortfarande" (i samband med att jag slog mig på fingret när jag gjorde välling)
"Anna har ju en reflexväst" (på tal om fula men funktionella cykelkläder - dock råkade jag sms:a detta till min fru vilket underströk ännu mer hur poänglöst det var)

Två totalt onödiga repliker. Inget hade blivit bättre eller sämre av att jag hade sagt dem. Jag skulle tro att över 95 procent av det vi säger på en dag är bara vitt brus som går in genom det ena örat (i bästa fall) och ut genom det andra. Men det är ju det som är livet, all utfyllnad av meningslösa ord. Jag antar att anledningen till att jag tänker på det är att jag inte kan tajma någonting, vilket gör att när jag ska få någonting "sagt" (genom att skriva det) så dröjer det uppemot en halv minut. Här märks det hur oerhört snabbt ett samtal passerar bäst före. Låt det gå några sekunder och det känns bara ovidkommande att prata om. 

Jag har någon slags meningsskiljaktighet med min fru på morgonen angående sonens hälsotillstånd. Vi är lite oense om hur allvarlig hans hosta är och när jag är på väg att lämna honom på dagis ringer hon. Jag har lite svårt att svara på hennes frågor så hon ber mig trycka på telefonens knappar för att bekräfta och det hela blir helt förvirrat och hon lägger på. Självklart är den första reflexen i såna lägen att ringa, situationen är svår att lösa via sms, men det är förstås ännu svårare med envägskommunikation. Så han får gå på dagis idag. 

Moa hör av sig, hon är utbildad logoped, och är nyfiken. Hon gör klart för mig att jag måste vara försiktig när jag väl öppnar munnen igen (och jag som hade tänkt börja dramatiskt). Jag är tacksam för hjälpen och meddelar att jag gärna tar emot hennes coachning när det börjar närma sig. 

Jag träffar Marcus på spårvagnen och han säger det för mig smått surrealistiska "jag har läst din blogg". En stor anledning till att basunera ut mitt tillstånd över sociala media är att slippa förklara varför jag är stum för mina vänner och bekanta som jag nu ovanligt ofta stöter på ute på stan. Det enda jag får sagt till honom egentligen är att han borde lära mig mim, men jag blir ironiskt nog tvungen att skriva det eftersom jag är så dålig på mim (framför allt metamim). En rolig tanke är att när jag använder mitt skrivblock som hjälp så förevigas ju allt jag säger. Tänk om alla saker man sa i alla samtal blev kvar så man kunde titta på dem efteråt. I stället kommer man bara ihåg en egenkomponerad sammanfattning. (Jag är lite besvärad över bladet där det står 2 kebabtallrik 1 stark 1 vitlök, det hade lätt censurerats bort)

På kvällen har jag min son själv för första gången den här veckan. Det är riktigt svårt att inte prata med honom. Så jag erbjuder honom något som han kanske behöver också. 

Lite lugn och ro.