Dag 10

Även om jag är stolt över att ha lyckats vara tyst i 10 dagar och tycker att det har haft sina fördelar (en slags pausknapp är intryckt) så är jag så trött på det nu. Det är ju så mycket roligare att få respons på de tankar man yttrar, oavsett om det är ett skämt, en förmaning, en tom jargong, en upplysning, ett påstående, en pik eller en kärleksförklaring. Sugen på att ta en fika och sitta och snacka med en kompis eller fru i ett par timmar.

Jag hänger med sonen, som ju alltså är dagisledig, på förmiddagen. Någonstans runt lunch så träffar vi hans mamma (när man använder uttrycket "hans mamma" så får jag skilsmässovibbar så jag kommer inte att göra det mer) och tar färjan över och går omkring lite på älvstranden, vid Eriksberg och Lindholmen. En av de första dagarna när solen verkligen värmer och en helt underbar promenad, en sån promenad som egentligen inte behöver så mycket prat. Vi hittar en totalt ödslig lekplats nedanför Slottsberget och leker av oss lite, och går sedan till biblioteket. Och jag känner nu på kvällen att solen faktiskt har tagit, om än minimalt så känner jag en svag värme utanpå huden. 

Vi tar oss hemåt och det kryper fram att det faktiskt är bulle med bulle-dagen som för första gången äger rum, självklart på initiativ från Helsingborg (turistbyrån och HD är inblandade). Jag är uppväxt med detta underbara bakverk/dessert/mellanmål som består av en kokosboll pressad platt till oigenkännlighet i en vanlig fralla (alla som inte har testat det borde motstå sin första reflex och ge det en chans, det är fina grejer). 

Vi måste självklart fira. Vi äter våra bullar med bullar (osäker på pluralformen - det mest sanningsenliga borde ju vara plural på båda om man inte ser det som ett begrepp; bulle-med-bullar) på gården, Henrik, min fru och jag, och det blir en löjligt idyllisk fika med grannar och vänner och deras barn springandes omkring oss och jag ser gårdens potential framför mig. Bullerbykänslan med föräldrar som ropar "Maten är klar" genom fönstret. När jag inte hade barn dissade jag sånt här men nu... jag ser att det är gott. Det enda som grusar familjeidyllen lite är att ett grannbarn frågar om hon får vara med och spela boll och jag, som håller mitt tysthetslöfte stenhårt, bara nickar och säger "jschh" på norrländsk inandning men det verkar inte gå fram så hon blir nog lite besviken och tror att hon inte är välkommen. Hjälplöst försöker jag få min fru att välkomna henne mer verbalt men förgäves, hon är upptagen av annat. Så småningom faller det sig helt naturligt att flickan är med ändå, annars hade jag fått dåligt samvete.

Jag märker att jag föredrar små sociala trygga sammanhang där det är typ två-fem till med, gärna dessa två, och jag kan vara med utan att egentligen bidra med så mycket mer än små fniss och medhåll och ändå trivas. Ungefär som när man tittar på när någon annan spelar tv-spel och lever sig in så mycket så det nästan känns som man själv som spelar. Eller inom scenkonst, där man kan bli en "aktiv betraktare" och känna att man påverkar föreställningen med sina reaktioner.

Vi försöker på kvällen att kolla på Game of Thrones men det är så jävla många olika spår nu så att man nästan tappar intresset. Vi frågar varann flera gånger vem nu den och den var och vem den känner/ligger med/vill döda.