Dag 11

"Mjölk".

Det är vad jag har sagt med min röst idag. Där lägger jag in hela stöten så att säga. Det är framstressat; när jag köper en kopp te på Sjöfartsmuseets fik så har de inte mjölken framme. Jag försöker med halvhjärtat kroppsspråk visa en mjölkkanna som häller i luften men det blir ju fruktansvärt luddigt; hon ser väl bara min hand som vänder på sig lite grann i luften. Jag är inte tillräckligt bra på dramaövningar där man till exempel borstar tänderna i luften, jag hittar aldrig stringensen. Alltid imponerad av skådespelare som är riktigt skickliga på det. Så det slutar med att jag lägger fokus på ordet "mjölk" och får lite av den varan. Dock har jag syndat och hemfallit åt små, tysta viskningar flera gånger, mer som utandningar för jag vet att viskningar är ÄNNU MER ansträngande för stämbanden. Jag tror det beror på att jag börjar bli otålig, det är så osmidigt när man bara vill säga något snabbt ibland. Och jag tycks aldrig riktigt vänja mig.

Senare på museet, som är ett ökänt tillhåll för småbarnsföräldrar, råkar jag på ett par pappor som jag känner igen från öppna förskolan. Det är ju brukligt att småprata lite i detta läge, så först försöker jag komma undan bara genom att som jag brukar le och nicka. Mitt leende i dessa situationer blir övertydligt på gränsen till frenetiskt (inbillar jag mig) för att desperat kompensera för att jag inte säger hej ens, men jag väger upp det ansträngda leendet med en avslappnad feeling i nicken. Jag försöker sedan att råka ta mig upp till en annan våning men den ena pappan dyker upp där också. 

Då blir jag tvungen att ta fram lappen till slut, "Jag har stämbandsinflammation och får inte prata. HÖR BRA DOCK", och inser att "HÖR BRA DOCK" blir lite feltajmat och nästan drygt med sina versaler i det här fallet i och med att han vet att jag inte är dövstum. Han frågar hur länge och jag tolkar det som hur länge jag har haft stämbandsinflammation, och sträcker upp två fingrar. "Dagar?" frågar han. Jag skakar på huvudet. "Veckor?" Skakar på huvudet. "År?" Såja, nu tar han väl i. Till slut säger jag "månader" med läpparna och inser direkt att han tolkar det som att jag varit tyst i två månader. Det hade varit imponerande. Han säger att vi får hoppas att jag pratar nästa gång vi ses men det känns som om han inte tror på det. Synd, jag hade gärna hängt med (alltså inte "hängt med" som i att "följa med", det känns lite på, utan som i att... "umgås med" känns så uppstyrt men nåt sånt) honom en stund, han verkar ganska schysst. Och skåning. Jag känner alltid lite automatisk samhörighet med skåningar och det händer att jag frågar alldeles för tidigt i en bekantskap var de kommer ifrån. Jag har något av en övertro på min förmåga att  avgöra vilken del i Skåne folk kommer ifrån men jag försöker dra ner på gissningarna sedan jag bl.a. placerat en kristianstadsbo i Lund. Det brukar bryta isen i varje fall.

Jag visar bara stumlappen i absolut nödfall, dvs vid direkt tilltal, för jag har upptäckt att reaktionerna blir lite märkliga. Vissa vet inte vad de ska göra så de tackar för sig direkt, andra säger i alla fall "Vad jobbigt" men sen blir det ändå en obekväm tystnad som ju mycket beror på att jag är tyst och en normal samtalsprocedur går ju ut på att man åtminstone till en början har varannan tur. Eftersom jag helt låter bli att prata så innebär det att jag inte ens tackar när någon håller upp en dörr för mig. Jag retar mig faktiskt på folk som inte gör det, tycker det är lite nonchalant och otacksamt (verkligen i ordets bokstavliga betydelse). 

Nåväl. Jag antar att jag får stå ut med att uppfattas lite otrevlig, stressad eller upptagen i några dagar till. Jag försöker i alla fall med mitt klassiska le och nicka. På dagis i måndags hade de redan klätt på min son overallen när jag kom dit och hämtade, de skulle ut precis. Jag ville tacka så mycket för att jag slapp det besväret, så det blev en nick som blev djupare och var tänkt att övergå i en elegant bugning, men jag bugar mig så sällan så jag vet inte vad det blev, jag kan ha böjt på benen lite och fått det att likna en nigning. Jag slog ut med handen åt sidan i alla fall mitt bland alla barnen som tultade omkring. 

Jag hittar en alldeles för prisvärd kladdkaka på Lidl som vi sedan äter framför en dokumentär om socker vilket gör att den inte smakar lika gott förstås. Till det gör vi te som vi som vanligt inte dricker förrän det är kallt.  Te har en förmåga av att kännas mysigt bara som fenomen på kvällarna, jag vet inte hur många liter som har agerat stämningsskapande på vårt soffbord och sen bara hällts ut.

Kal (min göteborgska dataröst) har så sjukt bra uttal på "E du go eller", min fru får stå ut med att lyssna på det ett antal gånger varje kväll eftersom jag tycker det är sjukt kul och det passar in lite överallt. Med den rätta emfasen på "go", låter jävligt drygt. Det är precis som om röstskådespelaren har stått och tagit om gång på gång tills den frasen verkligen satt. Men det är ju också ett uttryck som borde vara högprioriterat i inspelningen av en göteborgare. Och jag ser att det är gott.