Dag 8

Vecka 2 inleds som alla veckor traditionsenligt med måndagsmöte på teatern. Oskar (datarösten) får följa med och föra min talan. Jag är som vanligt sekreterare och det är inte ofta jag får något sagt. Däremot märker jag (efter att jag höjt volymen på honom nämnvärt) att när Oskar väl säger något så lyssnar de andra, även om de hånar mig lite vilket är helt okej. Ett par gånger väntar de till och med på att jag ska mata in hans repliker. Kanske borde jag använda mig av honom på varje möte...

Jag stannar ett tag efter mötet och utför lite kontorsarbete, och det skulle vara ett bra tillfälle att småprata lite med mina GDT-vänner men det går ju inte samtidigt som jag använder händerna till något annat. I stället följer jag tyst med i de andras samtal och blir lite Papphammar igen: jag nitar mig i långfingret med häftapparaten. Det är precis som att jag är lite handikappad överlag. De andra är i alla fall imponerade av att jag lyckas hålla tillbaka skriket av smärta, det blir en dramatisk andhämtning istället. 

Ett av de mest nerbantade uttrycken i alla svenska dialekter passar mig bra nu: jag använder flitigt det norrländska "Schh" på inandning som markerar medhåll (en rundad bilabial approximant med inåtgående lungluft), det har jag gjort hela tiden. Jag undrar hur det gick till när ja/jo blev helt befriat från vokaler men de kanske också vill spara sina stämband. Det bidrar till min något snarstuckna aura. "Nej" markeras genom en överenskommelse med min fru genom en tvåtonig nedåtgående vissling, som jag tänker kan vara likvärdigt med tvåtonigt e-eh (ö-öh?) som man kan använda nekande. Det påminner om de inledande två tonerna av Bron över floden Kwai (ett fantastiskt visslat ledmotiv) så jag har den på huvudet hela dagarna. Överhuvudtaget blir det mycket visslande, jag märker hur mycket jag saknar att sjunga. Annars har jag märkt att jag skulle behöva ljud för "Va?" och "Jag vet inte" men det har jag inte utarbetat än. 

Min fru gör ett bra jobb med att förstå mina gester idag. Vi tillbringar eftermiddagen på Chapmans Torg - ett riktigt fult torg men med fantastiskt utbud. Vad sägs om ett charmigt gammalt konditori, två teatrar och ett bra bibliotek? Inte illa. 

Min son är väldigt mammig idag, han blir det mer och mer får jag för mig. Det känns lite jobbigt men jag förstår honom också. Han är ju van vid att jag pratar och sjunger med honom en massa och nu är det bara hon som gör det, jag kan bara bidra med en massa visslande och de gamla vanliga konsonanterna. Eftersom jag oftare än vanligt blir en betraktare i stället för en aktiv förälder slår det mig vilken bra mamma hon är, hon inkluderar honom i nästan allt och självklart lär han sig mycket på det. Jag ser honom utvecklas och jag ser att det är gott (min favorit i bibeln, Gud är sjukt självbelåten med skapandet av jorden och ser att det är gott hela tiden).  

På kvällen lyckas jag fixa fram nya röstavatarer från en sida som heter Acapela och hittar både skånska Mia och göteborgaren Kal (bra namn men jag hade föredragit Glenn). Tyvärr blir det ju omvänt eftersom vi är en göteborgsk kvinna och en skånsk man i vår familj. Så jag växlar mellan dem, med vissa gästspel från finlandssvenska Samuel för att min fru har en aversion mot det.

Och så råkar jag avslutningsvis försäga mig, hon ber mig sänka på teven och jag säger "Ja absolut". Vilken waste.