De första dagarna

Jag är nu på dag 4 redan (det tog lite tid innan jag insåg att jag behövde skriva av mig) så det är väl på plats med en liten briefing av de första tre dagarna.

DAG 1
-----

Jag tycker det går ganska bra till en början. Jag hade testat en  tyst dag för några veckor sedan (förnuftigt nog) och det gick väl hyfsat även om det var tråkigt. Så, jag sitter vid frukostbordet som vanligt och umgås med min familj genom att säga "Psst", "Shh", "Pschh" och liknande konsonantkombinationer och gestikulera. När jag går ut känns det också helt bra, men när jag ska fylla på mitt spårvagnskort blir jag lite skumt behandlad när jag lämnar fram en lapp med "200 kr". Han vet inte hur han ska bete sig, och till hans försvar ska jag säga att det hade inte jag heller vetat.

Jag märker också hur ofta man hamnar i möten med folk där man förväntas prata. Jag har inte avtalat något med någon speciell denna dag, det känns ju rätt meningslöst att ta en fika till exempel. Men det kommer ju fram folk till en flera gånger, inte bara att man stöter på dem som man känner utan också helt främmande människor som gärna vill byta ett ord. Som tur är har jag min fru som förkläde.

Det är 1:a april och jag är väldigt stolt över att jag lyckas förklara GP:s aprilskämt för min fru medelst charader. Det är nästan Gäster med gester-nivå på det: För att dämpa gnisslet från de italienska Ansaldo Breda-spårvagnarna har man beslutat att lägga mördarsniglar i spåren. (Ganska tråkigt aprilskämt...) Det tog en kvart men jag är ändå väldigt nöjd.


DAG 2
-----

På tisdagen går vi till dagis och förklarar för personalen hur läget är. Sedan går jag till teatern (Göteborgs Dramatiska that is) och hjälper till när Josefina, en kompis från förr, spelar en pjäs för bebisar som heter Aaooii. Man skulle kunna säga att hon står för vokalerna och jag för konsonanterna. Jag har nu författat en liten lapp där det står "Jag har stämbandsinflammation och får inte prata" med tillägget "HÖR BRA DOCK" eftersom jag märker att folk som jag inte känner (i affärer etc) lätt tror att jag är dövstum. Då skulle man kunna tänka sig att de gestikulerar mer men istället är de både tysta och tillknäppta, som om de tänker att om inte jag bjuder till så ska de fan inte göra det heller. Eller så kanske man kan tänka sig att människor anpassar sig efter varandras beteende.

Jag äter lunch på Galliano av alla ställen med en från teatern och skriver lappar i stället för att prata med henne, och när jag ska gå så är jag så förvirrad att jag glömmer betala. "Kassan är där" säger den ruffige servitören vant. Då yppar jag av chocken mitt första ord: "Förlåt" eftersom jag inte alls menade att ta springnota. Jag överväger att slösa ännu mer röst på att förklara mig men det känns inte så viktigt.

På stan kommer det typiskt nog fram ett sällskap till mig (förmodligen turister) som vill att jag ska ta kort på dem med en mobil. Jag ler, tar tyst emot telefonen och när de ska ge mig instruktioner säger den ena till den andra: "Han kan nog inte svenska". 

Jag träffar Laszlo på stan (som tur är så är min fru med som förkläde) och han påminner mig om att det finns talsyntes-appar. Jag laddar ner en sån och går sedan bananas med den på kvällen, stackars frugan. Vi besöker vårdcentralen med sonen och när vi sitter där och väntar blir jag ifrågasatt av en femåring. "Han bara låtsas".


DAG 3
-----

Jag upptäcker att när man ges så mycket tid att tänka så kommer man också på att större delen av det man får en impuls att säga är helt onödiga saker. Man får sålla bland sina tankar och ge de verkligt viktiga chansen, och sedan gestikulera/skriva ner dem och hoppas att man inte hamnar för långt efter i diskussionen. I hemmet blir det mest snack om det praktiska, vem som ska hämta och lämna och vad vi ska hitta på med sonen och så vidare. Det blir som ett liv i 2D, den där sköna lättsamma dimensionen försvinner lite, vilket kan vara lite tärande i längden.

Talsyntes är användbart av två anledningar: att få rösten att säga fula ord eller bryta på olika språk (så att man får ha lite roligt) eller när man är hemma och inte pallar gestikulera eller sträcka fram lappar.

Men kroppsspråket utvecklas. Det märks hur länge min fru har känt mig för hon förstår mig nästan omedelbart när jag kommunicerar något icke-verbalt. Det gör också att jag blir otålig när andra människor inte förstår direkt. Jag är ju inget vidare på att gestikulera (i vanliga fall använder jag det inte mycket alls) så jag förstår om det är svårt att dechiffrera mig. Men fy fan vad frustrerande det är när man hamnar på efterkälken i diskussioner hela tiden. Och, som sagt, jag saknar att kunna använda humor. Ironi (av gammal vana min humor of choice) är så beroende av tonfall och timing, två saker som är helt obefintliga nu.

Min son är lite krasslig och extra gnällig och det är en stor utmaning som förälder att tampas med det utan att tala. Jag märker att han dessutom är mer mammig än vanligt. Dels kan det nog bero på att han inte mår helt hundra men också att han inte får alls den respons han är van vid av mig. Små barn är, likt ironi, beroende av tonfall och timing. Det är jobbigt att inte kunna sjunga för honom eller gulla med honom. "Schh" (för att lugna ner honom) eller "Pssst" (för att fånga hans uppmärksamhet) är nästan den enda verbala kommunikation jag kan ha med honom.

Ibland, har jag kommit på, kan jag göra mig förstådd genom tala med endast tonlösa konsonanter. Det fungerar ungefär som i fallen med butiksföretag som till exempel TGR (Tiger) eller MNG (Mango - skulle kunna vara Mongo vilket jag aldrig kan låta bli att tänka) att om man känner till ordet tillräckligt bra så kan man utelämna vokalerna.

På kvällen ser vi på HIF-IFK Göteborg och jag matar in ordet Domarn i talsyntesen och låter det ligga kvar för att sporadiskt trycka på det när det är befogat. Tyvärr måste det ske innan en situation efter som det är en viss latens på rösten.