Dag 5

Den femte dagen är till ända. En lugn dag endast i sällskap med familjen. Ingen större action. De få gånger jag har blivit approcherad av folk så har jag tagit hjälp av min fru. En man frågar var Stilla Gatan ligger och jag kan bara peka och min fru får vara voice-over.

Vi har små diskussioner, jag och min fru, om vad vi ska göra och hur, men de flesta har jag inte energi att ta nämnvärd plats i så jag blir ovanligt viljelös. Jag antar att hon har accepterat spelreglerna, att hon måste ta mer plats. Flera gånger under dagen vill jag att vi ska göra annorlunda (små detaljer som vilken väg vi ska) men jag inser att det inte spelar någon jättestor roll. Ibland blir jag lite irriterad på henne men när jag väl har tänkt ut hur jag ska säga det, med gester, penna eller mobil, så svalnar det och jag ser ingen direkt anledning att uttrycka något. Det är ganska skönt. Självklart håller det inte i längden, det är väl klassiskt att man måste låta det pysa ut ibland för att det inte ska bli så stort. Och så blir det ju väldigt snedfördelat. Men det funkar för tillfället.

Jag saknar att prata med henne och med min son och jag har fortfarande förstås inte vant mig vid att vara tyst. Det är så många saker som jag skulle ha sagt idag, min hjärna formulerar meningar och tar fortfarande sats för att skicka dem ut genom munnen. Men det stannar där och det känns märkligt att inte ens uttrycka dem alls. För det är ju så det blir i de allra flesta fall.  

Och så blir det så här skevt, att hon får läsa om det i en jävla blogg. Om hon nu läser den...

Det blir ändå en bra dag, vi går till Slottis med sonen och kollar på pingvinerna och spelar även lite Tomb Raider på kvällen. Det börjar bli en tradition att jag kör talsyntes på kvällarna när jag kan sitta i lugn och ro och formulera, men det blir ju inget som ens liknar ett samtal. En av sakerna jag skrev in var "kanske man kan hoppa till bergväggen från skeppet". Och det kunde man. 

Imorgon ska vi fira hennes födelsedag med svärföräldrar och grejer. En liten cliffhanger...