Dag 12

Idag har varit en lugn dag. För en gångs skull sov jag riktigt gott och länge (betyder 7:40). Jag märker, som jag nämnde igår, att jag börjar ställa in mig på att prata igen, det börjar dra ihop sig. 

Det jag känner att jag har blivit tvungen att lära mig är impulskontroll, men det underlättas av att jag inte är så snabb i käften så jag hinner hindra replikerna innan de smiter ut ur munnen. Även om det verkar på vissa (och de till och med själva hävdar) som att de talar först och tänker sedan, så är det ju inte så. Allt vi säger börjar förstås med en tanke, och måste man vara tyst så handlar det om hur snabbt den tanken vill omsättas i tal gentemot hur snabba reaktioner man har för att stoppa impulsen. Jag trodde att jag skulle bli bättre och bättre på det ju längre tiden gick men nu är min vilja att prata nog lite starkare än för en vecka sedan så det känns inte som om det har blivit lättare.

Vi är bortbjudna hem till familjen Lagunas denna kväll och det blir trevligt som vanligt trots min situation. Frustrerande som sagt med sociala sammanhang men jag kan ju inte isolera mig helt och det är mysigt, vi äter gott, en för mig helt ny och något udda anrättning med chilenskt ursprung. Och så får barnen hänga lite. Jag uppskattar den avslappnade stämning som råder med dem, jag tror att jag fortfarande har fördomar om att det måste vara på ett visst sätt när man har parmiddag (ett för mig negativt laddat ord) med andra barnfamiljer. Jag kan tänka mig att jag på ett lite omoget sätt fortfarande har aversioner mot vissa företeelser som per se känns småborgerliga. Men det handlar ju om vilka personer man umgås med. 

Vi kommer hem och en annan fördel är ju att lillkillen somnar omedelbart. Vi tar det tveksamma beslutet att se en skräckis inköpt av Henrik på scifimässan i söndags, World of the Dead: Zombie Diaries 2 (ingick i ett fempack vilket inte borgar för kvalitet). Jag gillar skräckisar men har sett ganska många och har tröttnat på B-filmer och den genren kan nog vara den som innehåller störst procent. Många tycker nog att det hör till att en skräckfilm är dåligt producerad men jag blir bara trött. Det handlar om några britter som flänger omkring i skogen och den är filmad "på ett Blairwitch-sätt" dvs att en av karaktärerna springer omkring med en skakig handkamera för att dokumentera. Nästan alla dessa beslut känns budgetbaserade, hur dyrt kan det vara att spela in med DV-kamera i skogen, och självklart är det inget bra incitament. Uselt helt enkelt. (Dessutom är typsnittet på eftertexterna ett fult standardtypsnitt, vilket är ett typiskt  varningstecken för B-filmer, och förtexter saknas helt, lite oväntat.)

Sen smäller man över till TV:n och märker att det är en annan lågbudgetfilm, första Star Wars, på sexan. Den innehar ju dock en helt annan kvalitet: en hyfsad dialog och fantastiska karaktärer i fina plastkostymer, så det var ju en miss. Men jag tror att det som aldrig tilltalade mig med Star Wars när jag var liten var att jag tyckte actionscenerna var lite sega, kunde inte riktigt relatera till de där X-wing och vad de nu heter. Filmens behållning är ju Chewbacca förstås. Honom kan jag definitivt relatera till, särskilt just nu. Tur att min fru är min Han Solo, som förstår vad jag säger när ingen annan gör det.