Dag 14

Den sista dagen i tystnad. Vi åker till Ikea i Kållered med Henrik och hans lite halvkvaddade bil, det var någon 84-åring som backade på den men den funkar. Det ser lite komiskt ut när den står på familjeparkeringen med fronten helt intryckt.

För det är ju det vi är, en familj. Med en mamma, en pappa, ett barn och en gudfar. Som åker till Ikea en söndag. Lunchen är billig och lite sunkig som den brukar vara och jag blir tvungen att påpeka att Åby ligger i närheten. Min fru som är göteborgare spinner vidare och säger att Kålle red. Jag sitter ett tag och funderar på om vi kan snickra ihop ett bidrag till PS i GP av det här, den ultimata arenan för göteborgsskämt. Jag känner dock inte lika stark lust som innan att komma med eftersom jag har lyckats med det en gång. 

Vi kommer hem och går så småningom ut på gården och hänger med schyssta grannen Pelle och hans dotter som bara är en månad äldre än vår son, ett svinbra upplägg. De leker men det brukar sluta med lite tjuvnyp och så även denna gång, den gamla vanliga mitt-och-ditt-dragkampen. Det handlar om vems bollen är. Det slutar med att sonen helt enkelt lägger sig på henne. Det är ofta hans weapon of choice, han slåss lite som en anakonda, med hjälp av kramar. Det gör det lite svårt att urskilja om det är kärlek eller illvilja men han avslöjar sig ibland med en kraftigt utskjuten underkäke som fighting face. Min fru är i alla fall på plats och kan ingripa, det blir ju som sagt lättare med en röst.

Kvällen avslutas för mig med ett "träningspass", jag går och spelar innefotboll med ett gammalt korplag jag har hängt med i några år. I vanliga fall använder jag min röst mycket på plan, ofta i onödan (ofta när jag missar en målchans) men idag när jag inte gör det spelar jag bättre än på länge, slår bl.a. tunnel fyra gånger (varav två på rad till ett mål). Det är ju uppenbart att jag ska dra ner på snacket i fortsättningen.

Jag har varit i princip helt tyst i två veckor nu och denna blogg går mot sitt slut. Jag skapade den för att behovet att uttrycka sig blev överhängande när jag inte fick prata och det räckte inte att mikroblogga på Facebook. Jag har aldrig haft en blogg innan och det var många år sedan jag skrev något i allmänhet och dagbok i synnerhet. Jag märker hur mycket jag har saknat att skriva, därför kanske jag har blivit lite långrandig ibland. Det är ju annorlunda att skriva blogg än dagbok, i alla fall för mig. Jag kan inte bara kräka ur mig allt jag tänker och allt som hänt utan att tänka på att folk läser. Jag vill tacka för all fin respons (från de mest oväntade håll) och vissa vill ju till och med att jag ska fortsätta skriva. Men såvida det inte visar sig att min röst inte kommer tillbaka så är temat på bloggen avklarat. 

Dessutom har jag märkt att jag har gått från att bara skriva om situationer där min stumhet har ställt till det till att skriva om min vardag i allmänhet, och det blir lite utspätt. Om jag fortsätter så blir det bara en dödligt trist pappablogg. Formatet blogg är väl ganska passé också. Och inte minst - I'm too old for this shit. Jag förlorar minst en timmes sömn per natt för att jag alltid avslutar kvällen med att skriva här.

Jag lovar att komma med en epilog i morgon eller så, en uppföljning på hur det gick att börja prata. Och kanske, kanske kommer jag att starta en ny blogg någon gång, men då förmodligen med ett helt annat tema.