Dag 9

Min fru erkände idag att hon faktiskt precis som jag låter bli att ta upp en hel del som hon tänker på för att hon inser att vi inte kommer att ha ett vettigt samtal om det. Jag förstår henne. Vi kanske har det bra som inte har det så alltid.   

Vi träffar Henrik och Lena på eftermiddagen och tar en fika på Klippan. Lena säger att hon har tappat rösten en massa gånger och att man visst kan säga något ord ibland. Visst hade jag kunnat ha den inställningen, men då hade det blivit en evig avvägning om vilka tillfällen jag skulle använda mig av stämbanden. Man hade ju förmodligen inte planerat det så då hade det ju blivit rent spontant, och de gånger jag har råkat försäga mig hittills har ju varit helt felprioriterade. Om man enligt min tidigare hypotes räknar med att 95 procent av det man säger är onödigt så är det ganska stor risk att man hamnar inom det spektrat när man öppnar munnen.   
  
Fast det finns ju faktiskt det alternativet att man planerar tillfället och då blir det ju en viss tyngd i orden. Jag gör det faktiskt på cafét: söker upp min frus blick och säger en mening till henne, en viktig mening. Och jag märker att det känns som om exklusiviteten höjer värdet på orden, ett slags limited edition-effekt. 

Men jag är lite rädd nu att jag ska skada min röst genom att prata (kanske skrämde Moa upp mig). Hade det varit en dags tystnad och jag sedan skulle prata så hade jag inte reflekterat över det, men nu har det gått nio dagar och jag har knappt använt den alls. Det har fallit ganska olika ut de få gånger jag har öppnat munnen. Någon gång har den inte funnits där, någon gång har det funnits något av en klang, och jag undrar om jag ens kommer att veta hur den ska låta för man känner ju inte ens igen sin röst i vanliga fall (om man lyssnar på den inspelad så tycker man att den låter konstig) så hur ska jag göra det nu? Jag får ta hjälp av mina närmaste antar jag. 

Stort plus: på samma sätt som jag undslapp ett skrik när jag häftade mig i fingret igår, så lyckas jag låta bli att svära högt när en situation går mig emot. För den komiska effekten ska jag berätta vad: jag ska gå ut med soporna, fyra påsar med källsortering och allt, och lyckas inte få upp det tröga överlåset på dörren, får ställa ner påsarna, de välter, jag samlar upp dem igen och när det sedan inte går på första försöket att stänga den jävla dörren så skulle jag i vanliga fall ha skrikit "FAAAN" så det ekade i hela trappan. I stället stannar det vid "FFF" vilket är bra eftersom det finns en risk att jag skrämmer min son när jag blir sådär arg över situationer som egentligen inte är någon stor grej. Jag kommer ihåg att pappa var precis likadan när jag var liten, han var väldigt snäll men kunde gå fullständigt bananas när han glömde något på spisen till exempel. Och jag blev rädd men lärde mig självklart att det inte var mig han var arg på. Men det känns onödigt, och jag hoppas att den behärskningen av rösten kanske kan sitta kvar. I alla fall får det mig att tänka efter, jag borde anstränga mig för att "räkna till tio". 

Nu har det blivit så här som så många gånger förr i mitt liv, att jag hamnar i lite fel dygnsrytm. Delvis pga att jag skriver här efter avslutad dag så hamnar jag efter midnatt, och blir sedan tvungen att sova någon gång på dagen, vilket förstås gör att jag inte blir trött på kvällen. Och lite av en ond cirkel blir det att sonen alltid har en orolig sömnperiod runt midnatt, han skriker argt, pratar i sömnen, sätter sig upp och jollrar glatt, hela spektrat, vilket gör att jag får springa som en skottspole in till honom och lugna ner honom och så blir det ännu senare. Så nu stänger vi butiken. Imorgon är det inget dagis (vi har honom där fyra dagar i veckan) så det blir väl fullt upp.