Epilog

Då har jag börjat prata igen. 

Efter en kort sms-korrespondens igår med min personliga röstexpert Moa får jag lite stöd och tips om hur jag ska bete mig. Så jag börjar mjukt med att humma lite inne i munnen och försöker sedan att trappa upp och inte prata för mycket på morgonen. Det är svårt, jag går och dagdrömmer om att skriksjunga Bed of Roses (en guilty pleasure jag har) eller trumpeta högt som en elefant (användbart i barnsituationer). Min röst är lite hes, som förväntat, men det känns som om den är bättre. Jag ska ge den en dag till och gå till vårdcentralen på onsdag.

Mina första ord är "Hej" till sonen och "Gomorron" till hustrun, inte så spännande kanske men det markerar att det är skönt att vara tillbaka i vardagen igen. De här två veckorna har varit som ett vakuum, som livet med en pausknapp intryckt. Nu sätter allt igång igen. Det finaste är att min son är så glad och till synes förvånad över att jag kunde prata, så han säger "Pappa" hur många gånger som helst. Det känns bra att på något sätt vara tillbaka i hans liv, att kunna sitta och läsa med honom och så vidare. Vilken lycka också att kunna kommunicera med min fru igen, även om det är något särskilt som händer idag.

Går på möte på teatern i vanlig ordning, jag kan ju delta i diskussionerna lite men i och med att jag gör klokt i att vila rösten emellanåt så är det användbart med det som jag tänkt på under den tysta perioden: att vara ekonomisk med sin kommunikation, lägga energi där det behövs och inte ge sig in i onödiga diskussioner. Men även om det kan vara klokt i övrigt också att ha den inställningen, så får jag för mig att man blir mindre mänsklig och mer matematisk. Det tråkigaste som finns är människor som i hela sin uppenbarelse passar in på beskrivningen "effektiv". Som jag nämnt någon gång, det är de där triviala, fullkomligt onödiga 95 procenten kommunikation som är livet, som är trivsel och irritation och alla andra nyanser som går utanför den praktiska ramen. Det är en av mina största lärdomar tror jag, för det är det jag har saknat mest. 

Dagen i övrigt innehåller inget spektakulärt, förutom känslan att vara med i matchen igen. 

Ska jag någon gång skriva en bok innehållande någon slags dialog så tror jag att jag ska vara tyst ett tag. Man tar in så mycket mer när man bara blir betraktare, framför allt i sociala situationer där man själv är inkluderad men exkluderad. Man kan bara suga i sig samtalet. En väl använd strategi är annars att att åka bort till en isolerad stuga, men då förlorar man ju inblicken i dylika sociala sammanhang. Pappa åkte nyligen till en på Gotland för att skriva på sin biografi och där handlar det å andra sidan om att vara introspektiv. Jag förstår också grejen med att åka iväg på långresa själv, något jag aldrig gjort, men nu nästan blir sugen på. Kanske inte till Indien för att finna mig själv men jag förstår bättre var den klyschan kom ifrån.

Någon biografi blir det inte av det här, däremot en intressant (förhoppningsvis) inblick. Om man någon gång blir munk och svär ett tysthetslöfte, får tungan avskuren av en militärregim man har varit kritisk mot, förlorar ett vad på fyllan, får laryngit eller bara väljer att vara tyst ett tag så kan man gå in här och läsa om mina upplevelser. Jag vet att jag kommer att göra det.  

Och antagligen kommer jag att hitta en ursäkt för att dokumentera mina tankar på ett eller annat sätt även någon gång i framtiden.

So long.